|
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Uppgifterna om Karl den stores liv är inte jämnt fördelade. Det finns många källor från hans senare
år, där biografin Karl den stores liv av den frankiske lärde Einhard och dessa verk samt brev som
skrevs av poeten Alcuin är de främsta. Däremot saknas nästan alla uppgifter om hans tidiga liv.
Det är inte troligt att Karl blev vis som vuxen och därför antas att han liksom sin bror blev utbildad
vid Klosterkyrkan Saint-Denis. I Einhards biografi står, att ingenting blev nedtecknat om Karls
barndom (kapitel IV) och att ingen från den tiden var vid liv när han själv skrev biografin 15 år
efter Karls död.
Karl var äldste son till kung Pippin den lille av Frankerriket och Bertrada av Laon. När Pippin avled
768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann avled 771, och Karl blev ensam
regent över Frankerriket. Han gifte sig av politiska skäl med Himiltrude, dotter till langobarden
Desiderius. Som kung över frankerna och langobarderna hade han den latinska titeln Rex
Francorum et Langobardum.
Tiden var mycket orolig. Frankerna blev själva tidigt kristna men höll nu på att återgå till sin
förkristna religion. Saxarna i norra Tyskland var fortfarande fast förankrade i hedendomen. I söder
stred den romersk-katolska kyrkan med Langobarderna om makten över det som idag är Italien.
Från Iberiska halvön expanderade Saracenerna (se kalifat av Córdoba) mot norr och från öst
närmade sig Avarerna. Karl den store visade direkt att han tänkte bekämpa dessa folkslag och att
han inte hade något emot att kämpa vid flera fronter samtidigt.
Fälttåg mot Lombardiet[redigera | redigera wikitext]
Karl skilde sig från sin hustru Himiltrude, vilket var mycket ovanligt vid denna tid. De
bakomliggande skälen är oklara, men resultatet blev förvecklingar med Himiltrudes far Desiderius
förvecklingar som Karl använde sig av politiskt.
Karl gick ut i fälttåg mot Desiderius, vilket bland annat motiverades med att påven måste skyddas
mot langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det saxiska hednatemplet vid Irminsul,
och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni
774. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt aktad av påven,
och fruktad av langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken. Karl godkände donationen
som hans far överlämnade till kyrkan och som senare blev Kyrkostaten. Det longobardiska
hertigdömet Benevent vid den italienska stövelns sporre blev däremot bestående fram till 1000-
talet.
Fälttåg mot morerna[redigera | redigera wikitext]
778 riktade Karl sin uppmärksamhet mot Spanien men fälttåget var mindre lyckat. Emiren från
Zaragoza hade sökt hjälp mot emiren från Córdoba. Regionen stabiliserades men vid tillbakatåget
drabbades den frankiska hären av ett större nederlag vid Roncesvalles i Pyrenéerna. Nederlaget
skildrades litterärt i Rolandssången.
Karl den stores fälttåg var bakgrunden till uppkomsten av furstendömet Andorra. Landet var
efteråt de jure självständigt och därför är kejsaren i hög grad omnämnd i statens nationalsång El
Gran Carlemany.
Fälttåg mot Sachsen[redigera | redigera wikitext]
Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror. Karlsburg och
alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta sachsiska fälttåg
stoppades först vid Fulda av frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade
sachsarna till underkastelse. Men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind
att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän.
När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl krävde
utlämnandet av alla dem som tagit initiativ till upproret. Han lät därvid halshugga 4 500 man i vad
som kallas Slakten vid Verden. Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade
nästan allt motstånd mot kristendomen krossats, och på julafton år 785 lät Karl döpa Widukind.
Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät
deportera 10 000 sachsare till Gallien och andra delar av riket. Därmed bekände sig större delen av
germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och Karl var ensam härskare. Han drog sig
hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike.
Romersk kejsare[redigera | redigera wikitext]
På juldagen år 800 belönades Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Påven
Leo III krönte Karl till Carolus Augustus, den store och fredbringande kejsaren av Rom, med ett
gyllene diadem och en titel som då inte använts sedan Romulus Augustulus abdikerade som
västromersk kejsare 476, alltså på över 300 år.
För att säkra arvkungadömet krönte Karl själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i
Aachen, men riket kom ändå att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt
religionskrig för lång tid framöver tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder.
Påvestolen i Rom kom att bli den viktigaste maktfaktorn i Europa, något som även de världsliga
herrarna måste rätta sig efter.
Åren 802804 vistades också Abul-Abbas vid hovet i Aachen och i Augsburg; han var såvitt man
vet den första asiatiska elefanten norr om Alperna sedan Hannibals fälttåg.
Romersk kejsare 800-814, kung av Frankeriket 771-814 Född 742-04-02 [1] . Död 814-01-28. |
|
Karl den store av Rom
Född 742-04-02 [1] . Död 814-01-28. Romersk kejsare 800-814, kung av Frankeriket 771-814 | |||
|
Gift.
Hildegard av Bayern. Född [1] . Död 783 [2] . |
Källor
Birgits morfars anor
Framställd 2020-04-06 av Birger Bergenholtz med hjälp av Disgen version 2019.
Startsida.