Gift.
"Sankta" Matilda av Ringelheim (Sachsen).
Matilda av Sachsen, även Matilda av Ringelheim, född cirka 895 i Engern, död 14 mars 968 i
Quedlinburg, var drottning av Tyskland och hertiginna av Sachsen, gift med Henrik Fågelfängaren.
Hon var mor till Hedvig, Otto I, Gerberga av Sachsen, Henrik och Bruno.
Matilda grundade flera kloster och visade stor givmildhet gentemot fattiga och sjuka. Matilda
vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Hennes minnesdag firas den 14 mars.
Vördas inom
Romersk-katolska kyrkan
Helgedom
Klostret i Quedlinburg
Helgondag
14 mars
Attribut
Framställs givande allmosor
Skyddshelgon för
Änkor, drottningar; falskt anklagade personer
Drottning av Tyskland 919-936, Bekännare, helgon
Född
895
[1] .
Död
968-03-14.
Otto_I "den store" av Sachsen (tysk-romerska).
Otto I eller Otto den store (tyska Otto I. eller Otto der Große), född 23 november 912 i
Wallhausen i Sachsen-Anhalt, död 7 maj 973 i Memleben, var den förste tysk-romerske kejsaren.
Otto I var son till Henrik I Fågelfängaren och hans andra gemål Matilda den heliga av Sachsen.
År 936 efterträdde Otto I sin far som tysk kung. I det inre lyckades han öka kungens makt, och till
stamhertigar utsågs ofta hans släktingar, och av honom beroende pfalzgrevar förlänades med
betydelsefulla förvaltningsområden. Bandet mellan kung och kyrka knöts allt fastare, och
biskoparna tjänstgjorde i stor utsträckning som kungens ämbetsmän. Ledare för dem var
kanslern ärkebiskop Bruno av Köln, Otto I:s bror.[1]
I det inre tillämpade kungen alltså en klar familjepolitik, vars mål var att på de viktigare punkterna
inom stat och kyrka ha nära släktingar utposterade. Stort avbräck led denna politik, när hans son
Liudolf av Schwaben och svärson Konrad av Lothringen 953-54 företog en endast med möda
kuvad resning mot Otto. Ännu framgångsrikare var Otto I:s yttre politik, som underlättades av att
allt rikare resurser stod honom till buds, i och med att silverbrytningen i Harz tog fart.[1]
I norr lyckades han behålla den tyska överhögheten över Harald Gormsen och Danmark, man
utbyggde och befäste även överhögheten över slaverna, bland annat genom att Böhmens och
Polens furstar erkände Ottos överhöghet. Magyarerna, vilkas härjningar ännu under 930- och
940-talet utgjorde verkliga landsplågor inte bara i Tyskland utan även i vissa områden av Frankrike
och Italien, tillfogades av Otto ett avgörande nederlag i slaget vid Lechfelde. I Frankrike och
Burgunds inre stridigheter framträdde Otto som den självskrivne medlaren.[2]
Av största betydelse blev dock Ottos italienska politik. Italiens kung Berengar II av Italien hade
fängslat sin företrädares änka Adelheid och råkat i strid med hennes bror Konrad av Burgund som
var allierad med Otto. I denna strid ingrep nu Otto och gifte sig 951 med Adelheid, som lyckats fly
ur sitt fängelse, och antog titeln Italiens kung. Samma år förlänade han dock delar av Italien till den
besegrade Berengar II. Denne råkade i konflikt med påven Johannes XII, som 961 påkallade Ottos
hjälp.[3]
På nytt företog Otto ett fälttåg i Italien, besegrade och fördrev Berengar samt lät 2 februari 962 i
Rom av påven kröna sig till kejsare, varigenom Tysk-romerska riket riket skapades. Gentemot
påven hävdade Otto med kraft kejsarens maktanspråk. Hans krav att hela Italien skulle vara
honom underdånigt avvisades av kejsarhovet i Konstantinopel, och 967-970 utkämpades strider
mellan de båda kejsarrikena. Dessa bilades dock, och 972 giftes Ottos son Otto II med den
bysantinska prinsessan Theophanau.[3]
Redan året därpå avled Otto I Merseburg, i sitt sachsiska stamland. Han innehade då en
maktställning som ingen annan sedan Karl den store.[3]
Genom hans försorg verkade många missionärer i Norden och hos de slaviska folken, som senare
kom att bilda nationerna Polen och Tjeckien. Inte minst genom hans missionärsverksamhet blev
dessa katoliker och ej ortodoxa, som många andra slaviska folk. Han försvarade även kristenheten
mot ungerska attacker, och blev kallad för "Europas befriare".
Han var gift med Edith av England död 946, och Adelheid av Burgund död 999. Han fick följande
arvingar:
Med Edith av England:
Ludolf av Schwaben, död 957
Liutgard, död 953, gift med Konrad den röde av Lothringen
Med Adelaide av Italien:
Henrik, död i späd ålder
Brun, död i späd ålder
Matilda, född i början av 955, död 999, abbedissa av Quedlinburg
Otto II, född i slutet av 955, död 7 december 983
Han är begravd i domkyrkan i Magdeburg.
Tysk kung 936-973, Italiensk kung 951-973, Tysk-romersk kejsare (den förste) 962-973
Född
912-11-23
[1] .
Död
973-05-07.
|
|