|
Noteringar
Erik Ejegod var gift med en stormannadotter, Bodil. Hennes brorson Asser blev Nordens förste
ärkebiskop i Lund 1104. Året dessförrinnan hade Erik och drottning Bodil med sonen Erik gett sig
iväg på en ny pilgrimsresa. Deras son Harald Kesja hade tillsammans med Asser satts att styra
riket.
De kungliga resenärerna kom till Konstantinopel och fortsatte sedan till Cypern, där avled Erik
Ejegod 1103. Drottning Bodil forsatte till Jerusalem; traditionen berättar att hon insjuknade där
och slutade sina dagar på Oljeberget. Hon begravdes i en kyrka i Josaphatdalen. Sonen Erik
återvände med sin följeslagare till Danmark.
Saxo Grammaticus skildrar Erik som en man, som till kropp och ande var en stor man, men skriver
också kritiskt om kungen, som beskylls för att vara konstant otrogen mot sin fagra drottning
Bodil, en tapper kvinna som var begåvad med en ängels tålamod.
Drottning i Danmark 1095-1103 Född [1] . Död omkring 1104 i Jerusalem, Israel. |
|
Bodil Thrugotsdatter
Född [1] . Död omkring 1104 i Jerusalem, Israel. Drottning i Danmark 1095-1103 | |||
|
Gift.
Erik_I "Ejegod" av Danmark (Svendssen). Noteringar Erik I Ejegod, kung i Danmark 1095-1103. Eriks äldre bror Olof blev kung 1086, efter mordet på deras äldre bror Knud. Rykten spreds att mirakler inträffade vid den döde kungens grav och Erik såg i detta en politisk möjlighet; böndernas uppror under Oluf hade skett mot Guds vilja. Erik stödde den helgonkult som börjat utvecklats kort tid efter Knuds död och olyckarna stärkte det parti som stött Knud och vars ledare nu var Erik. Efter brodern Olof Hungers död 1095 valdes Erik till kung och "snart vek den förhatliga hungersnöden och Guds hämnd bort från folket", som det står i Roskildekrönikan. Erik fick tillnamnet Ejegod, "den ständigt gode". Men krönikan står i grunden på Olofs sida: "Men om detta överflöd var Eriks förtjänst och hungersnöden Olofs skuld, när nu ingen av dem förtjänade vad som skedde, det ver bara Han, som känner till allt innan det sker, och som ordnar allt, när och hur Han vill". Nödåren var inget som kunde skyllas på Olof, och Erik kunde inte ta åt sig äran av de goda åren, i synnerhet som han "fann på många orimliga och orättfärdiga lagar". Erik Ejegod fortsatte som kung att verka för Knuds kanonisering. Han reste till och med som pilgrim till Rom och fick i Bari 1098 påven Urban III:s bifall. Han verkade även för att ett ärkestift skulle inrättas i Lund direkt under påvestolen, helt fritt från Hamburg-Bremerstiftets inflytande. När frågan inte löstes snabbt nog påkallade Erik ett nytt möte i Rom. Påven Urban II dog den 29 juli 1099 och efterträddes av Paschalis II (1099-1118). Den 19 april 1101 lades Knuds kvarlevor i ett helgonskrin som placerades i Sankt Knuds kyrka krypta i Odense som ännu finns kvar. Danmark hade fått ett helgon. Erik deltog år 1101 tillsammans med kung Inge d. ä. Stenkilsson av Sverige och kung Magnus Barfot av Norge i trekungamötet i Kongahälla (nuvarande Kungälv) för att sluta fred mellan länderna. Om Eriks egenskaper som regent är inte mycket känt. Han tycks i likhet med Knud den helige ha arbetat för att stärka kungamakten och han gjorde det i samförstånd med kyrkan. Han var gift med en stormannadotter, Bodil, och hennes brorson Asser blev den nye biskopen i Lund. Kyrkan och kungamakten var lierade och gav varandra sitt stöd. Saxo Grammaticus skildrar Erik som en man, som till kropp och ande var en stor man, men skriver också kritiskt om kungen, som beskylls för att vara konstant otrogen mot sin fagra drottning Bodil, en tapper kvinna som var begåvad med en ängels tålamod. År 1103 for Erik på pilgrimsfärd till det heliga landet. Eriks förbindelser med påven syftade inte bara till att få Knud helgonförklarad. Han tog en av flera traditioner vägen över Rom, där påven-på gästens begäran-till slut gick med på att låta Danmark få ett eget ärkebiskopsdöme. Ärkesätet kom att ligga i Lund. Detta var en stor händelse, eftersom det under senaste halvseklet förts en bitter kamp om den kyrkliga överhögheten över Nordens länder mellan de tyska prelaterna i ärkebiskopdömet Hamburg-Bremen och England, som hade nära band till Danmark. Från och med nu utgjorde Norden en egen kyrklig enhet utanför Bremens inflytande. Ärkebiskopdämet Lund omfattade till en början hela Danmark, Norge, Sverige, Island, Rügen (som ännu inte kristnats) samt i praktiken även de öar i Nordatlanten, som var knutna till den norska monarkin. Det är ingen överdrift att påstå att Lund i och med detta blev ett viktigt maktcentrum. År 1104 blev Asser Nordens förste ärkebiskop. Året dessförrinnan hade Erik och drottning Bodil gett sig iväg på en ny pilgrimsresa. Deras son Harald Kesja hade tillsammans med Asser satts att styra riket. De kungliga resenärerna kom till Konstantinopel och fortsatte sedan till Cypern. Där avled Erik Ejegod 1103. Drottningen forsatte till Jerusalem; traditionen berättar att hon insjuknade och slutade sina dagar på Oljeberget. Utom äktenskapet hade Erik barnen Erik II (Emune), Benedict och Ragnhild - även Harald Kejsa kan ha varit född utom äktenskapet. Kung i Danmark 1093-1103 Född 1056 [2] . Död 1103-07-10 i Cypern. |
Källor
Birgits morfars anor
Framställd 2020-04-06 av Birger Bergenholtz med hjälp av Disgen version 2019.
Startsida.