Ansedel Olof Skötkonung (Eriksson)

0980?-1022

Noteringar Olof Skötkonung, född ca 980, död 1022. Olof skall enligt uppgift ha varit den förste kung som härskade över både svear och götar, vilket han tros ha gjort från 990-talet. Han är en skugglik figur om vilken vi vet föga mer än att han faktiskt existerat och att han var kristen. Han var son till Erik Segersäll - moderns namn är dock osäkert. Olof döptes i S:t Brigidas källa (Birgittakällan) vid Husaby i Västergötland ca år 1008. Biskop Sigfrid (läs mer nedan!) av York i England skall ha döpt kungen. Platsen för dopet är omstridd: öster om Husaby kyrka finns idag skyltar till S:t Sigfridskällan, men det var förmodligen inte där dopet ägde rum. Det är osäkert hur mycket reell makt han kan ha haft i Mälarlandskapen. I Uppland hade han i varje fall inte mycket att säga till om, ty under hans tid fortgick blotandet obehindrat i Uppsala. Han skall också ha fördrivits av svearna och bosatte sig då i Västergötland. Sveriges första biskopsstift upprättades dock i Skara under hans tid. Olof var halvbror till Knut den store i Danmark och de bildade en allians av storpolitisk karaktär. Olof skall ha deltagit i slaget vid Svolder på den danske kungen Sven Tveskäggs och den noske jarlen Eriks (Eirik) sida. I slaget, som ägde rum den 9 september år 1000, besegrades den norske kungen Olaf Haraldson. Olof Skötkonung dog ca år 1022 och är troligen begravd framför huvudingången till Husaby kyrka. Namnet Skötkonung eller Skotkonung betyder skattkonung, men skatt verkar han aldrig ha uppburit. Möjligen åsyftas hans mynt. Han var den förste som lät slå mynt i Sverige och det skedde i Sigtuna, som han tycks ha grundat; myntmästarna var engelsmän. Enligt en teori skall de inte ha varit avsedda att cirkulera som betalningsmedel, utan delades ut som gåvor ("skatter") för att belöna bundsförvanter. I Sigtuna har påträffats mynt med Knuts namn, de s.k. Knutsmynten med texten CNUT REX SV "Knut svearnas konung" och i ett brev år 1027 kallar sig Knut den store själv för "kung över hela England och Danmark och över nordmännen och en del av sveonerna". ------------------------------------------------------------- Om biskop Sigfrid från York i England: Njudung, som var ett av folklanden i Småland, blev enligt legenden kristnat av den helige Sankt Sigfrid som kom dit som missionär i början av 1000-talet tillsammans med sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman. Sankt Sigfrid fortsatte norrut till kung Olof Skötkonung och döpte honom i Husaby källa. Unaman, Sunaman och Vinaman skulle hålla ställningarna i Värend. Det gick inte bra. De blev rånmördade och deras huvuden lades i ett kar som sänktes i Växjösjön. När Sankt Sigfrid kom tillbaka från Husaby skedde ett under och karet med huvudena flöt upp. I dag är huvudena avbildade i Växjö stadsvapen. Ett minnesmärke efter Sankt Sigfrid är Sankt Sigfrids källa som ligger vid Vallsjö gamla yrka. Där sägs Sigfrid gått dit för att bedja när han mött styvnackat motstånd från bönderna i Njudung i sin missionsgärning och under bönen sprang en källa fram ur berget.

Källor 1) Gunnar Hedin - Sveriges kungar och drottningar under 1000 år 2) Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till nutid 3) Västergötlands museum - Birger Magnusson, den siste jarlen
Kung i Sverige ca 995- ca 1022.
Född omkring 980. [1]
Död 1022.

Olof   Skötkonung (Eriksson) 0980?-1022

Olof   Skötkonung (Eriksson) 0980?-1022

Olof Skötkonung (Eriksson).
Född omkring 980. [1]
Död 1022.
Kung i Sverige ca 995- ca 1022.

Erik   Segersäll 0945?-0995

f Erik Segersäll.
Född omkring 945. [1]
Död 995 i Uppsala (C).
Kung i Sverige ca 970-995.


ff Emund Eriksson.
Född. [1]
Död omkring 970.
Sagokung.


fff Erik Sigurdsson ?.
Född. [1]

Sagokung.

 
   
 

m Sigrid Storråda.
Född. [1]
Död 1000.
Drottning i Sverige och Danmark.


mf Skoglar Toste.
Född. [1]

Storman och viking från Västergötland.

 
 
   
 


Levnadsbeskrivning

Noteringar Olof Skötkonung, född ca 980, död 1022. Olof skall enligt uppgift ha varit den förste kung som härskade över både svear och götar, vilket han tros ha gjort från 990-talet. Han är en skugglik figur om vilken vi vet föga mer än att han faktiskt existerat och att han var kristen. Han var son till Erik Segersäll - moderns namn är dock osäkert. Olof döptes i S:t Brigidas källa (Birgittakällan) vid Husaby i Västergötland ca år 1008. Biskop Sigfrid (läs mer nedan!) av York i England skall ha döpt kungen. Platsen för dopet är omstridd: öster om Husaby kyrka finns idag skyltar till S:t Sigfridskällan, men det var förmodligen inte där dopet ägde rum. Det är osäkert hur mycket reell makt han kan ha haft i Mälarlandskapen. I Uppland hade han i varje fall inte mycket att säga till om, ty under hans tid fortgick blotandet obehindrat i Uppsala. Han skall också ha fördrivits av svearna och bosatte sig då i Västergötland. Sveriges första biskopsstift upprättades dock i Skara under hans tid. Olof var halvbror till Knut den store i Danmark och de bildade en allians av storpolitisk karaktär. Olof skall ha deltagit i slaget vid Svolder på den danske kungen Sven Tveskäggs och den noske jarlen Eriks (Eirik) sida. I slaget, som ägde rum den 9 september år 1000, besegrades den norske kungen Olaf Haraldson. Olof Skötkonung dog ca år 1022 och är troligen begravd framför huvudingången till Husaby kyrka. Namnet Skötkonung eller Skotkonung betyder skattkonung, men skatt verkar han aldrig ha uppburit. Möjligen åsyftas hans mynt. Han var den förste som lät slå mynt i Sverige och det skedde i Sigtuna, som han tycks ha grundat; myntmästarna var engelsmän. Enligt en teori skall de inte ha varit avsedda att cirkulera som betalningsmedel, utan delades ut som gåvor ("skatter") för att belöna bundsförvanter. I Sigtuna har påträffats mynt med Knuts namn, de s.k. Knutsmynten med texten CNUT REX SV "Knut svearnas konung" och i ett brev år 1027 kallar sig Knut den store själv för "kung över hela England och Danmark och över nordmännen och en del av sveonerna". ------------------------------------------------------------- Om biskop Sigfrid från York i England: Njudung, som var ett av folklanden i Småland, blev enligt legenden kristnat av den helige Sankt Sigfrid som kom dit som missionär i början av 1000-talet tillsammans med sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman. Sankt Sigfrid fortsatte norrut till kung Olof Skötkonung och döpte honom i Husaby källa. Unaman, Sunaman och Vinaman skulle hålla ställningarna i Värend. Det gick inte bra. De blev rånmördade och deras huvuden lades i ett kar som sänktes i Växjösjön. När Sankt Sigfrid kom tillbaka från Husaby skedde ett under och karet med huvudena flöt upp. I dag är huvudena avbildade i Växjö stadsvapen. Ett minnesmärke efter Sankt Sigfrid är Sankt Sigfrids källa som ligger vid Vallsjö gamla yrka. Där sägs Sigfrid gått dit för att bedja när han mött styvnackat motstånd från bönderna i Njudung i sin missionsgärning och under bönen sprang en källa fram ur berget.

Källor 1) Gunnar Hedin - Sveriges kungar och drottningar under 1000 år 2) Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till nutid 3) Västergötlands museum - Birger Magnusson, den siste jarlen
Kung i Sverige ca 995- ca 1022.
Född omkring 980. [1]
Död 1022.


Gifte och barn



Gift Estrid N N. Noteringar Estrid (Astrid) var slaviska och kom från västslaviskt område längs södra Östersjökusten. Födelseåret är osäkert; en källa anger ca 985. Enligt en källa lämnade hon sin make 1019 och gifte sig med den norske kungen Olav Haraldsson, men andra uppgifter gör gällande att hon stannade hos Olof, som avled år 1022. (Källa: bl. a. Maja Hagerman - Spåren av kungens män)


Drottning.
Född 979. [1]

Ingegerd "heliga Anna av Novgorod" Olofsdotter. Noteringar Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som växte upp i Sigtuna, blev rysk storfurstinna och, efter sin död,ortodoxt helgon. Ett märkligt levnadsöde i den svenska historien! Sigtunas okända helgon Den 10 februari 1050, dog nunnan Anna i Novgorod i Ryssland. Anna, som var i 50-årsåldern, hade gått i kloster bara något år före sin död. Under nunnedoket dolde sig ingen mindre än storfurstinnan Irina, Rysslands mäktigaste kvinna. Hennes egentliga namn var Ingegerd och hon var dotter till kung Olof Skötkonung i Sigtuna. Ingegerd föddes omkring år 1000. Var hon föddes vet vi inte säkert. Kungen och hans familj var mycket på resande fot. Men eftersom det var i Sigtuna som Olof år 995 lät sätta igång myntslagning, den första i Sverige, är det troligt att han tidvis skötte politik och förvaltning från stadens kungsgård. Under vikingatiden var det mycket vanligt att kungabarn skickades till släktingar för att uppfostras. Ingegerds mor var en slavisk furstedotter som hette Estrid och Ingegerds bror Jakob växte upp hos moderns familj vid södra Östersjökusten. Styvsystern Astrid skickades till en västgötahövding, Egil. Men Ingegerd uppfostrades i föräldrahemmet, som således - åtminstone tidvis - låg i Sigtuna. Inget är känt om hennes utbildning men präster och missionärer, som vistades hos kungen, undervisade henne säkert i den kristna läran. Kung Olof var en hetlevrad människa och det var hans fru också, enligt den isländske krönikören Snorre Sturlasson. Det kan med andra ord ibland ha gått hetsigt till i kungsgården. Ingegerd, som ska ha varit en mycket vacker flicka, tycks ha varit Olofs ögonsten. Hon var i alla fall inte rädd för att säga var hon tyckte även om det var tvärtemot hennes fars uppfattning. Att äktenskap blev politiskt fördelaktiga var för vikingatidens kungar lika viktigt som att de hade framgång i krig. Ingegerd kom, när hon blev giftasvuxen, att dras in i detta maktspel. Först friade Norges unge kung Olav Haraldsson, kallad "den digre", genom ombud till henne. Frieriet gjorde Olof Skötkonung rasande. Ingegerds far och den norske kungen (den blivande Olav den helige) var nämligen bittra fiender. Olof brukade föraktfullt kalla Olav för "tjockisen". Norske Olavs frieri till Ingegerd var samtidigt ett fredsinitiativ. Men Olof Skötkonung ville inte höra talas om någon försoning med Olav, hur varmt än Ingegerd talade för giftermålsplanerna. Det var inte förrän Torgny Lagman och sveahövdingarna på tinget i Uppsala 15 februari 1018 hotat kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickat fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge. Men Olof lurar sin blivande måg, som väntar på Ingegerd en hel sommar vid Kongahälla (nuvarande Kungälv). Det dröjde inte länge innan sändebud från en ny friare dök upp. Det var Jaroslav I, kievrysk furste i Novgorod (Holmgård på svenska) och kallad "den vise", som hörde av sig. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud. Förhållandet till fadern var säkert frostigt efter affären med Olav, och för Ingegerd var det knappast tal om att våga neka. Men hon ställde villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut och hon ville också ha landskapet Ladoga som brudgåva och personlig förläning. Fadern, och Jaroslavs ambassadörer, accepterade. Halvsystern Astrid fick istället bli ersättare för den utlovade Ingegerd och giftes bort med kung Olav i Norge. Ingegerd hade ännu inte fyllt 20 år när hon blev rysk furstinna. Hon tycks ha fått det ganska bra där borta i landet Rus; landet är kristnat och har livliga förbindelser med både de nordiska länderna och det övriga Europa. Jordbruk, hantverk och handel är inne i en blomstringsperiod, det finns flera stora städer med Kiev som huvudsäte. Med sin viljestyrka och sin näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin ca 25 år äldre man, på flera ställen rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades, enligt en isländsk källa, till exempel en gång att stifta fred mellan Jaroslav och en av hans bröder, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Därmed ger hon också skäl för sitt nya ryska namn Irina, som betyder "fred". År 1035 hade Jaroslav lyckat besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten i Ryssland och han och Ingegerd kunde för gott flytta till huvudstaden, Kiev. Därmed inleddes det ryska rikets första guldålder. Storfursten byggde en helt ny stadsdel, omgiven av flera kilometer lång, elva meter hög vall. Tre portar ledde in dit: den förnämsta kallades Gyllene porten. Det var kejsarstaden, Konstantinopel, som var förebilden och Jaroslav öppnade Kiev och övriga Ryssland för grekiska präster, arkitekter, konstnärer och hantverkare. Sofiakatedralen står ännu kvar och är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok. Den domineras av de festliga, gyllene lökkupolerna. Därinne skiftar färgerna dunkelt och trolskt över totalt omkring 5000 kvm bilder med både kyrkliga och världsliga motiv. I putsen på kyrkans väggar går ännu att urskilja vissa av de målningar, som gjordes när byggnaden var ny. Bland dem finns också bilder av barnen i furstefamiljen. Också Jaroslav och Ingegerd målades av i kyrkan, men de bilderna är tyvärr försvunna. Väggen där dessa målningar fanns revs på 1600- talet. Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Zjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav. Av döttrarna blev en, Elisabet, gift med alla tiders kanske största norska viking, Harald hårdråde, en gammal vapenbroder till Jaroslav. En andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas. Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. När Anna kom från Kiev till Frankrike väckte hon sensation genom sin bildning, hon kunde nämligen läsa och skriva, det kunde inte de andra kvinnorna vid det franska hovet. Ättlingar till kapetingerna regerar än i dag i Europa. Kung Juan Carlos i Spanien är, om man räknar på detta sätt, en av Ingegerds sentida ättlingar liksom storfursten Jean av Bourbon-Parma, Luxemburgs nuvarande regent och Otto von Habsburg. Ingegerds äktenskap med Jaroslav varade i 30 år. Men sin ungdomskärlek, norrmannen Olav Haraldsson, glömde hon aldrig. När det blivande norska nationalhelgonet 1028 drevs på flykten från hemlandet fann han en fristad i Novgorod. Nu fick han också träffa Ingegerd. "Hon och Olav älskade varandra i hemlighet", om man får tro en isländsk källa, Emunds saga. Ingegerd tog också till sig Olavs son Magnus som fosterbarn, för när Olav återvände till Norge - han skulle komma att stupa vid slaget vid Stiklastad - stannade pojken hos Ingegerd. Så småningom blev Magnus Olavsson ("den gode") kung av Norge, han med. Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd (hennes ryska namn var Irina) intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Hon instiftade ett nunnekloster och lät, mot slutet av sitt liv, själv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. "Hon visade därmed sin djupa fromhet och sin sant kristna ödmjukhet", heter det. En rysk 1800-talskälla slår fast: "Anna (Ingegerd) var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet". Ingegerds kvarlevor vilar tillsamman med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Det är en massiv, nästan två och halv meter stor pjäs i grå marmor. Sovjetiska forskare öppnade sarkofagen 1939 och undersökte innehållet. Ingegerds välbevarade kranium var av nordisk typ, massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var "inte särskilt hög" och hade en "genomsnittlig" lutning. Näsan var "starkt framträdande med en smal näsrot". Hakan var "av genomsnittlig storlek" men "markant framträdande". Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna fann att Jaroslav varit ca 172 cm och Ingegerd ca 162 cm lång. Ingegerd firas enligt den ryska kyrkokalendern som helgon den 10 februari och 4 oktober. 10 februari är hennes egen dödsdag och 4 oktober är sonen Vladimirs dödsdag. Vladimir lät bygga Sofiakatedralen i Novgorod, en mindre variant av Sofiakatedralen i Kiev. 4 oktober var på medeltiden stor högtidsdag i Novgorod och alla de ledande kyrkliga dignitärerna var skyldiga att infinna sig till mässorna. Självaste tsar Ivan ("den förskräcklige") beslutade 1556 att gudstjänster och allmänna själamässor skulle hållas över Ingegerd och Vladimir "så länge världen består". Efter det kommunistiska sammanbrottet i Ryssland har kyrksamheten där fått ett nytt liv liksom sökandet efter nationens andliga rötter. Också helgonet Ingegerd har "nyupptäckts". Ett av många bevis på detta är att det ryska statliga filminstitutet 1996 spelade in en film om hennes liv. Filmteamet var också i Sverige och filmade här bland annat i Eskilstuna, vid Husaby källa och i Sigtuna. Ingegerd från Sigtuna kan anses vara Sveriges första helgon. Att Ingegerd inte blev ett kanoniserat helgon beror helt enkelt på att den bysantiska kyrkan inte tillämpade kanoniseringsformen. Sankta Annas reliker har delats, vilket är ovanligt, mellan Ryssland, Ukraina och Sverige. Den svenska delen av relikerna kom till Sverige 2009 och flyttas mellan de svenska ortodoxa församlingarna. Som andlig gestalt lever Ingegerd fortfarande inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling som bär S:t Annas namn och där Ingegerd vördas. Inom denna svenska ortodoxi betecknas Ingegerd till och med som Sveriges skyddshelgon. ------------------------------------------------------------------------------------ Lästips: Mäktig mans kvinna - en roman om storfurstinnan Ingegerd Catharina Ingelman-Sundberg. Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter - ett kvinnoöde från vikingatiden Rune Edberg, Sigtuna museers skriftserie

Kampen om bygdemakten - Mats Lejdeby Källor 1) Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten
Storfurstinna i Kiev (Gårdarike), nunna och Sveriges första helgon..
Född omkring 1000 i Sigtuna (AB). [1]
Död 1050-02-10 i Ryssland .

Anund Jakob Olofsson. Noteringar Anund Jakob, 1007-1050, kung 1019 (1022)-1050. Anund Jakob föddes på Jakobsdagen, 25 juli 1007, som son till Olof Skötkonung och drottning Estrid. Året därpå döptes han till Jacobus, då han fötts på Jakobsdagen. Han blev född och döpt till det kristna namnet Jakob men blev av allmogen vid Ulleråker (som ännu inte var kristna) vald till kung med det nya svenska namnet Anund. Han valdes till sin fars medregent år 1019, och blev vid faderns död år 1022, ensam kung. Han var en kompromiss mellan den gamla kungaättens hedniska traditioner och de kristna nymodigheterna och tydligen lyckades han balansera mellan de bägge intressena under hela sin tid som kung. Anund Jakob slöt i Kongahälla (Kungälv) förbund med sin svåger kung Olav (Olav Haraldsson) i Norge 1026. Året därefter härjade han med 420 skepp tillsammans med kung Olav av Norge i Skåne och utkämpade slaget i Helge å mot kung Knut den store av Danmark. Lite kuriosa: i slaget vid Helge å var alla inblandade släkt - Knut den store av Danmark var halvfarbror till Anund Jacob och hans halvsyster Astrid. Astrid var i sin tur Olavs av Norge hustru och Olav och Anund Jacob var svågrar! Under åren 1028-1040 hade han i krigstjänst hos sig den skånske kungasonen Svein Ulvsson (Estridsson), som senare blev dansk kung. År 1030 hjälpte han Olav den helige vid tåget till Stiklastad och det misslyckade försöket att återta Norge. Samma år dog Turgot, den förste biskopen i Skara, samt den engelske martyrpredikanten Wolfred. I slutet av sitt liv blev Anund Jakob kallad "kung Anund Kolbränna" för sin stränghets skull-han brände lagbrytares gårdar till "kalla kol". År 1050 dog han "sotdöden" i Sigtuna eller Husaby och begravdes under "eskilstunakista" vid Husaby kyrka. ------------------------------------------------------------------------------------------------------ Ändringar och tillägg /Sören Lindhe Född: 1007 1015 Olof Dalin Svea rikes historia sid 660-61 Anund Jakob, " Anund Kolbränna ", 1007-1050, kung 1019 (1022)-1050. Anund Jakob föddes på Jakobsdagen, 25 juli 1007, som son till Olof Skötkonung och drottning Estrid. Året därpå döptes han till Jacobus, eftersom han var född på Jakobsdagen. Han föddes och döpt till det kristna namnet Jakob men blev av allmogen vid Ulleråker (som ännu ej var kristna) vald till kung med det nya svenska namnet Anund. Anund Jakob nämns i de isländska sagorna och hos Adam av Bremen och skall ha gynnat kristendomen och förde en aktiv utrikespolitik. Anund Jakob valdes till sin fars medregent år 1019, och blev vid faderns död år 1022, ensam kung. Anund Jakob slöt i Kongahälla (Kungälv) förbund med sin svåger Olav i Norge 1026. Året därpå härjade han med 420 skepp tillsammans med kung Olav av Norge (Olav Haraldsson) i Skåne och utkämpade och besegrades i slaget på Helge å mot kung Knut den store av Danmark. Under åren 1028-1040 hade han i krigstjänst hos sig den skånske kungasonen Svein Ulvsson (Estridsson), som senare blev dansk kung. År 1030 hjälpte han Olav den helige vid tåget till Stiklastad och det misslyckade försöket att återta Norge. Samma år dog Turgot, den förste biskopen i Skara, samt den engelske martyrpredikanten Wolfred. I slutet av sitt liv blev Anund Jakob kallad "kung Anund Kolbränna" för sin stränghets skull - han brände lagbrytares gårdar till "kalla kol". År 1050 dog Anund Jakob i Sigtuna eller Husaby och begravdes under "eskilstunakista" vid Husaby kyrka. Källor 1) Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till nutid 2) Dick Harrison - Jarlens sekel 3) Gunnar Hedin - Sveriges kungar och drottningar under 1000 år
Kung i Sverige 1019-1050.
Född 1007-07-25. [1]
Död 1050.




Källor

  1. CD- Historiska-personer.nu-Christer Engstrand
Personregister    Efternamnsregister    Ortsregister

Johan Larssons anor Framställd 2015-05-23 av Birger Bergenholtz med hjälp av Disgen version 8.2d.
Startsida.